Åh.. pekfingernageln har gått av, LÅNGT upp.. så det känns helt mysko att skriva nu. Är inte van att använda fingertoppen. Läskig känsla.

Nåväl. Lördagen agerade jag lycklig Barnmorska ! :-D

Min dotters kisse visade tydligt att det var dags vid 15 tiden, och famoljen skulle precis iväg och hade en viktig tid att passa, vilket inte gjorde det minsta för mig. Jag traskade gladerligen över till dom.

När jag kommit in genom dörren ligger Kissen, Ida under överkastet och jamar lyckligt när jag kommer, som att hon ville säga :
-Heeej. Kan du hjälpa mig ? det händer nåt konstigt med min kropp... (är hennes första kull)

Jag bär över henne till "lådan" som matte fixat i ordning för ett par veckor sedan.
Hon börjar direkt att krysta.
Jag håller handen på hennes huvud och berättar för henne att allt kommer gå bra, och hur duktig hon är..
så fort jag tar bort handen så tittar hon på mig, och sträcker fram sin tass..
Hon är så gullig, lilla Ida.

Så ser jag att nåt är på väg.. det sticker ut en svans (!!!) vilket inte är så himla bra. Ungen kommer ut i säte.
Kan bli jobbigt vet jag av erfarenhet. Har nog "förlöst" 4-5 kullar genom åren.
Hon hade också jättejobbigt att få ut den. Det tog lång tid..
Plätsligt får Ida panik och rusar in i sovrummet, ut i köket igen. Börjar äta. Jamar hysteriskt.

Jag bär henne tillbaka i lådan och NU kommer den. En liten vit underbar skapelse, som är identisk med sin Mamma. Ytterst lite svart5 uppe på huvudet, som säkert kommer försvinna med tiden..

Den var tagen av den långa processen, och låg livlös en stund. Jag hjälpte Ida att få bort säcken från huvudet och DÄR kom första jamet från den lille söte.

Vi är lyckliga jag och Ida !
Det slutade med totalt 4 stycken små liv. 3 vita och en svart. Och dom andra 3 kom lätt och smidigt med huvudet före, som det ska vara.

Bjuder på en bild på nr 1.