Detta är en sann berättelse som jag upplevt, även om jag skojjar till det på slutet.


Sitter å sneglar på Tv:n och serien "House"
En man står och håller tal, och man får se hur han helt plätsligt upplever omgivningen börja snurra, folk blir otydliga osv...

Då kom jag ihåg en gång, för många, många år sedan. Jag kan inte varit mer än 12 år nåt sånt.
Jag var på en flygplats med Mamma o Pappa o min äldsta bror.
Minns inte i vilket ärende, men jag skulle köpa godis i kiosken i alla fall.

Jag lämnade famijen på en bänk och gick fram till kiosken. Började säga vad jag ville ha....och som om någon dragit ner gardinen-ser jag ingenting.
Absolut ingenting.
(Kan du känna paniken ?)
Jag blinkar, och blinkar..men det är becksvart.


Jag är BLIND !!


Kassörskan säger -Jaa??! , är det bra så ?, antar att hon blev smått irriterad då jag inte sagt nåt på en stund.
-Ehhh..ja, svarar jag.
Vänder mig helt om, med hjälp av disken som stöd, och försöker urskilja var min familj är.. men jag ser INGENTING !! Det är som att stirra rakt ut i ett becksvart rum.

Som tur är kom min bror fram till mig, och frågade om jag inte såg att han vinkade.
Det gjorde jag ju inte...
Jag berättar snabbt att jag inget ser, och han leder mig till bänken, och där, efter någon minut, kommer synen tillbaka.



Gud, alltså. Detta har jag inte tänkt på på alla dessa år. Det bara ploppade upp nu.
Så jag vet faktiskt hur det känns att vara blind...på riktigt.

Är det någon av er som läser detta, som kanske vet vad som hände, eller som varit med om något liknande så vore det intressant att få veta.


Fyy...otäckt.



Ps. Jag skulle inte på någon Blinddate Ds. HAHAHAHA måste kunna skämta åxå